Igår var jag och Linn på Nelly High Heels Party i Malmö.

Vi stod i kö i en och en halvtimme eftersom vi ville vara av dem 99 första och få ett par skor och det var vi!

Vi höll på att frysa ihjäl men det var det värt eftersom vi fick ett par skor som snart kommer skickas hem på posten.
Inte nog med det så fick man två gratis drinkar och en goodiebag. Det var väldigt mycket folk men det var mysigt

att gå runt där och kolla in skorna och mingla lite.

Dessutom så skulle LG lotta ut sin nyaste mobil BL40. Det enda man skulle göra var att ta en lott som dem

hade i en skål. Jag och Linn tittade lite på dem små lapparna innan vi tog varsin. 
Jag fick syn på nr 11 och knep den direkt eftersom det är mitt lyckonummer (trams, jag vet!).

Efter två timmar så skulle dem lotta ut den här mobilen och tankarna gick som vanligt genom huvudet "jag vinner aldrig", och tanken var rätt eftersom dem drog lottnummret 159. Dem ropade och ropade "159! Nehe? Ingen som har 159 här inne? Vi räknar till tio så får den som ha det skylla sig själv". 
Dem räknade till tio och bestämde sig för att dra en ny lott.

"Det här är någon som var här tidigt, nummer 11!"

Jag dog för en sekund. Jag vann mobilen! Haha. Det är inte en mobil det är ett rymdskepp.

Jag gick därifrån med ett par skor, en goodiebag och en splitter ny telefon! Kan det bli bättre?
Jag som har klagat i månader på att jag hatar min söndriga mobil eftersom jag får tejpa fast laddaren varje gång jag ska ladda den. Nu är det ur världen och jag är lyckligare än någonsin!

Bild: www.nelly.com

Allt ska komma på en gång, som en stor jävla orkan. Det bara är så det funkar, livet.

Tur jag har noblesse och ett mörkt rum för nu tjurar jag ihop.

Hejdå trygghet, hej ångest.

Kära Emma.

Jag har inte tid att kolla upp vad din guldhamster Dexter gör och ifall han fortfarande lever.

Jag har inte heller tid att åka och ta kort på Higgins osv. Tyvärr.

Dessutom räcker det med dem djuren jag träffar varje dag på Veterinärhuset när jag jobbar som djursjukvårdare.

Absolut fullt tillräckligt.

Något som jag däremot alltid har tid med är att sakna dig.
Och vill du att jag ska börja skriva blogg likt vi båda gjorde under gymnasiet

så får du pallra ditt ass hit och börja göra äventyr med mig.

Annars kan du se denna bloggen som avslutad.

Nå, kom hem nu eller så är din högsta prioritet på intranätet över..

Your choice.

Hur man bara känner att den där klumpen i magen bara växer sig stor och vägrar lämna kroppen.

Jag har hamnat i en sorts tillvaro jag verkligen inte ville hamna i. När nära vänner är mil bort och som värst på andra sidan jorden. Då hamnar man i ett sorts helvete som man inte självmant har klivit i, precis som jag.

Det finaste man har är helgerna när sin andra halva kommer hem och livet kan inte vara mer underbart. Sen kommer vardagen och allt bra är så långt bort.

Ångest är livets dystra sida.

Jag är på den dystra sidan just nu.
Behöver något slags lyckorus. Fort.

Emma som är på andra sidan jorden tycker tydligen att hon inte får veta tillräckligt mycket om vad som händer i mitt liv.

Idag är jag automatiskt trött eftersom vi har haft "segtorsdag" på jobbet. Eftersom vi jobbar 13-21 på onsdagar så är alltid torsdagarna ett jävla helvete rent ut sagt. Jag snoozar alltid en gång för mycket PLUS att jag "råkar" stänga av alarmet och vaknar i ett hastigt andetag och slänger mig upp ur sängen för att desperat kolla vad klockan är.

Sen är den morgonen och dagen förstörd.

Jag vad dock och hämtade min efterlängtade ring idag och det gjorde segtorsdagen lite mer munter.

Imorgon är det helg och jag tackar av hela mitt hjärta för det.

Nu orkar jag inte skriva ett ord till.

Godnatt.

och i samma sekund veta att man inte kommer ses på flera veckor.

Saknar dig redan.

Men ja, det duger för att lilla Värnamo ska komma fram på kartan!

Haha.

Ja, vårat allas älskade FiGy (Finnvedens Gymnasium för er som inte är härifrån)

är numera först på kartan över att ha svininfluensa.

Grattis!

Lika roligt varje gång.

Fniss.

Ångest

Alldeles för mycket ångest för en onsdag.

Tänkt att det redan har gått tre år.

Givetvis skulle Emma vara med på ett hörn precis som hon var natten för tre år sedan.

Igår:

Emmas lillasyster ringer mig och stör mig i min och Tallams skönhetssömn för att Emma vill att jag ska gå in på msn.

Nej Emma, vi lever på svensk tid inte amerikansk som du verkar tro ibland.. Men jag förstod att du var tvungen att åtminstone ringa och störa oss på våran treårsdag, det är du ju mästare på..

;)

För tre år sen:

Emma ringde på telefonen och undrade vad fan jag gjorde hos Tallam. 

Skulle hon behöva gå hela vägen från Oskar hem ensam? 

Jag svarade att ja, Emma du får gå själv hem. 

Då blev det ett snabbt hejdå och sen är jag ganska säker på att fröken Claesson svor minst halva vägen hem (och tog minst 10 "pauser" där i mellan).

Ja, tre år sen.. Känns som om det var igår jag och Emma satt på mattelektionerna och gjorde hyss. (Du vet vad jag menar)

Men som sagt, det ÄR tre år sedan. Kan du förstå det?

Saknar dig, och ja, du får störa oss på våran fyraårsdag nästa år!!

Bara så du vet.

Puss

Den ska nämligen in på lagning imorgon. Den har egentligen varit sönder i ett år men det har gjort för ont

att skiljas från den så jag har helt enkelt väntat. Men nu är det dags, nu har den gråtit, skrikit och bönat mig

om att få skickas in. 

Kanske inte har en dator på en vecka, en månad, ett halvår. Vem vet.

Det är tragiskt i vilket fall..

Så för sista gången på ja, vet inte hur länge.

Godnatt datorn.

Kom tillbaka hel. 

Man sommarjobbar och gör saker efter jobbet varje dag. Det kvittar hur trött man är, för det är ju sommar och då är man upptagen dygnet runt. 

Man åker på resor, träffar alla som annars pluggar flera mil bort och man njuter av att bara må så jävla bra. 

Och vart enda år när sommaren börjar nå sitt slut så börjar ångesten sakta krypa i blodet. Ångesten som uppenbarar sig när en efter en åker hem till sin stad, när man till slut är den enda som inte lämnat den här staden bakom sig. 

När man inte kan sova ihop med sin pojkvän varje dag utan måste åka 20 mil för att göra det.

När man är den enda som fortfarande inte bestämt vad man ska bli när man blir stor och den enda som inte har ett jobb att underhålla sig med, åtminstone.

Min ångest 2009 börjar sakta komma fram och snart skriker jag av ovisshet.

Ta mig någonstans, någon..

Helst innan sommaren är slut på riktigt..

Gah.

To come home.

Nu går det bara utför. Upp till 19 var man ung och fräsh, nu när man blir 20

så får man bara ångest desto mer man fyller. Men ja, jag välkomnar den åldern med öppna armar. 

Systemet är redan avklarat och ja, jag är fan 20 bast nu.

Känns fortfarande som om man är 12.

London i natt. Dags att packa? Ja.

Puss och Kräm

Det har varit en galen festival i år. Det räcker att jag säger Nerg, Emma & co.

Fyfan vad ni är bra.

Sen har jag en ny kompis också.

Jag och Anna.

(Anna Ternheim för att vara petig)